Mazikeen

Det står ett tomt kaffeglas på armstödet till kaptensstolen. Det är inget exklusivt eller fint kaffeglas, det är inte ens gjort i glas utan i plast och är använt och repat, med dekorationen i guldimitation delvis bortnött av slitage. Kaffeglaset är inte unikt eller speciellt, utan ett av miljontals, då kaffeglas som detta förmodligen är ett av de mest vardagliga föremål man kan tänka sig i Tredje Horisonten. Dess likar hittar man på vart enda skepp och på minsta kantina på portalstationer, på bulkfraktare, i bomodulerna som hyser arbetarna som bryter ädelgaser från gasjättarna, på bullriga hamnars kantinor och på avlägsna, ensliga forskningsstationer, långt ute i gränsrymden.

Men just det här kaffeglaset står som sagt på armstödet till kaptensstolen på bryggan till frihandlarskeppet Mazikeen. Det råder en särskild sorts stillhet över kommandobryggan. Stillheten är full av små ljud. Det är det mjuka, ständigt närvarande ljudet av gravitonreaktorn, ljudet av fläktarna till sensorpanelens datorer och små, knäppande ljud från skrovet. Det är alltid så här stilla när hennes besättning ligger i stas, djupt försänkta i konstgjord sömn inför ett portalhopp. Utanför kommandobryggans panoramafönster, syns konturerna av de andra skeppen i konvojen som mörka skuggor mot solsystemets stjärna. Mellan konvojen och stjärnan skimrar portalfältet.

Så bryts stillheten, och sensorpanelen lyser upp när skeppsmotorerna går igång i enlighet med den förprogrammerade hoppsekvensen, den som Mazikeen tagit emot från portalsationen. En efter en försvinner konvojens siluetter, in i portalfältets skimmer. Så blir det Mazikeens tur att hoppa. Hon tar sin besättning tryggt ännu en gång genom portalfältet, ut genom mörkret mellan stjärnorna, ut i Tredje Horisonten.